Nu är jag förbannad

Jag gillar inte att få stryk. Jag gillar inte heller att förlora. Men ännu mer hatar jag att ge upp. Det finns inget som jag avskyr mer än just den saken när jag tror på vad jag gör. Jag gör också inget jag inte tror på.

Jag stod 2010 på Medborgarplatsen, när vi tog in The Pirate Bay under våra vingar och kände att det var på riktigt. Vi ställde oss verkligen mellan en oövervinnerlig fiende och en site som representerade stora frågor. Det var inte bara en fråga om fildelningen och har aldrig någonsin varit.

Det var på riktigt det där för mig, en symbol för det Svenska rättsväsendets seger över upphovsrättslobbyns illegitima hot. Vi var säkra på att rättsväsendet i Sverige var starkt och vi kunde inte förlora.

När domen ändå föll, föll också illusionen. Jag personligen tvingades förlika mig -motvilligt- med att ett par finniga tjugoåringar faktiskt inte har en chans emot en fiende med obegränsade resurser, skruppelfria advokater, korrupta poliser och en omvärld som inte ville se vad jag såg med egna ögon. Bilden av den vattentäta lagstiftningen i Sverige var stark för mig. Men någonstans efter domen rämnade den bilden. Hur berättar man den historien för omvärlden utan att bli kallad rättshaverist? Tuff pedagogisk utmaning men det har jag hållt på med sen dess.

Jag visste dock länge att Piratpartiet stod som sista spelare på en riggad juridisk spelplan i Sverige. Jag minns ett samtal i förtroende med en framträdande person inom partiet som uttryckte sin uppriktiga oro:

”Jag är skitskraj för de här organisationerna. Vad ska vi kunna göra egentligen om de bestämmer sig för att gå på oss personligen?”

Jag förstod även då, att det enda jag kunde göra var att ingjuta mod genom att intyga att de aldrig skulle våga sjunka så lågt att de skulle gå på er personligen på det sättet. Det skulle få så stora konsekvenser politiskt, medialt och rättsligt att det helt enkelt skulle vara otänkbart. (Försökte jag) Men någonstans där inne var även jag skitskraj och det kanske lös igenom. Inte den bästa signalen till omvärlden, men så var det.

Alla måste förstå att den här typ av strid kan ingen privatperson vinna i Sverige. Men personligen känner jag fortfarande ett stort ansvar för att inte ge efter. Ett ansvar att ändå stå där framför den laddade kanonen och hålla skenet uppe. Vem skulle annars bättre kunna exponera det absurda i situationen och faktiskt kunna påvisa vilka enorma demokratiska, rättsliga, humanistiska och moraliska värden som faktiskt står på spel i de här frågorna? Vilka skulle kunna utgöra ett trovärdigare försvar av dessa frågor än ett politiskt parti?

Nutid.

Allt det här är på riktigt. Mitt politiska engagemang kunde inte vara seriösare just nu, men när allt kommer omkring så fick vi storstryk av Rättighetsalliansen. Vi förlorade den arga leken, de synade oss och vi fattade ett beslut att rädda individerna undan en regelrätt förintelse. Det beslutet handlade om humanistiska överväganden från ledningen i Piratpartiet och var kanske fel ur en rent principiell ståndpunkt, men rätt ur en humanistisk synpunkt. Jag vet faktiskt inte, men jag tror att Anna räddade dessa personers liv den här gången och inget mindre.

Men det räcker nog inte Anna – hur vansinne det än kan te sig. Principerna och värderingarna vi står upp för är så pass viktiga, att de för mig måste vägas mot er som haft ett val att ta plats i våra ledarskikt. Jag köper inte att det här är ett mediajippo som vi kan torka av oss och gå vidare, för det torkar inte bort smaken av svek i min mun hur mycket det än framhärdas. Vi kan absolut spela mot upphovsrättsmaffian, men just nu sitter det många aktivister som jag här och är helt av banan och det gör mig förbannad.

Ni spelade ett högt spel. Det var bra. Alla köpte bluffen. Nu är bluffen synad och det är dags att betala.

Upphovsrättsmaffian fick inget, TPB lever, Piratpartiet  överlevde och det är skitbra.

Men nu är det dags att svara inför medlemmar som tänker som mig. Det är nödvändigt att vinna tillbaka ett förtroende på något sätt och det är jag säker på att ni kan göra. Men hur, det får ni reda ut.

Jag gillar inte att förlora, men ännu mer hatar jag att ge upp.

Annonser